Långläsning om Zaires brutale diktator Mobutu Sese Seko, som satte sig själv som ansvarig över nationens fotbollslandslag. Hans metoder skrämde livet ur spelarna, men ledde också till fotbollsmässiga framgångar.

I VM 1974 stod Zaires Mwepu Ilunga för en av fotbollens märkligaste aktioner någonsin. Brasilien har lagt upp för frispark, och utan vidare lämnar Ilunga försvarsmuren för att skjuta bort bollen med all världens kraft. Länge har aktionen skrattats åt och beskrivits som en uppvisning i okunskap av sportens grundläggande regler. En djupdykning i det här visar dock att Ilungas spark hade en betydligt djupare mening än så, och att detta är en historia om diktatur, maktmissbruk och hot.

 

För första gången någonsin lyckades en nation från subsahariska Afrika att kvalificera sig till VM, året 1974. Det var äntligen dags för ett landslag bestående av endast svarta spelare att visa upp sig för resten av världen, på fotbollens allra finaste scen.

Nationen som kvalificerade sig var Zaire, dagens Kongo-Kinshasa. De var Afrikas bästa lag, men resultaten de åstadkom i VM blev dessvärre inte mycket mer än en notis i mästerskapets historia. En händelse från deras VM-äventyr har dock förekommit i massvis av fotbollsböcker, synts till på otaliga samlings-dvd:er och etsat sig fast i våra minnen.

Redan inför Zaires tredje och avslutande gruppspelsmatch var man utslagna, och mot Brasilien fanns bara äran kvar att spela för. Vid underläge 0–3 hade man frispark emot sig, och precis när Brasilien skulle slå frisparken lämnar Zaires Mwepu Ilunga den försvarsmur han är en del av för att springa fram mot den stillaliggande bollen. Ilunga tar i för allt han är värd och sparkar bollen långt, långt bort.

Ilunga fick ett gult kort för aktionen, men varför han gjorde som han gjorde var oklart. Den engelske kommentatorn John Motson beskrev agerandet som ett ”bisarrt ögonblick av afrikansk naivitet”, och i böcker och dvd:er har incidenten kort och gott förklarats med att Ilunga hade bristande kunskap om reglerna.

Men att en landslagsman från Afrikas bästa fotbollsnation inte skulle kunna spelets grundläggande regler? Det känns som att det fattas några bitar här, och för att lägga hela pusslet rätt behöver vi gå tillbaka många år i tiden.


Det som idag är Kongo-Kinshasa har haft många tuffa år bakom sig. Från år 1870 var landet en belgisk koloni, och det belgiska styret både skövlade landets naturtillgångar och tvingade ursprungsbefolkningen till slavarbete.

Kraven på grundläggande rättigheter för svarta afrikaner blev med åren större och större, och belgarna tvingades motvilligt att genomföra vissa mindre reformer under 1900-talet. År 1959 hade Belgien till slut inget annat val än att erkänna Republiken Kongo självständigt. Patrice Lumumba blev landets förste premiärminister och Joseph Kasavubu den förste presidenten. Det är också nu mannen som indirekt framkallade den där sparken i VM kliver in i rampljuset.


Han föddes som Joseph-Désiré Mobutu, men lät senare ändra sitt namn till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga. Det tagna namnet betyder ”Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig”.

Mobutu Sese Seko arbetade som premiärministern Patrice Lumumbas personlige sekreterare och var även stabschef för armén. Han gavs ett stort politiskt inflytande, men det dröjde inte länge innan han bedrog Lumumba. Kort efter att Lumumba valts som premiärminister bröt Mobutu med honom, och bildade en egen militärregering. Ett år därpå lät han sina trupper tillfångata Lumumba, som strax försvann från allmänheten. Det upptäcktes senare att han mördats.

Mobutu var inte färdig där. År 1965 störtade han president Kasavubu och även den nye premiärministern. Därefter utropade Mobutu sig själv till både president och premiärminister, samtidigt som han förbjöd alla politiska organisationer utom sitt eget parti. Dessutom väljer han att tilldela sig själv flertalet officiella titlar, däribland ”Nationens Fader”, ”Folkets frälsare” och ”Messias”.

Arbetet med att visa vem som var störst, bäst och vackrast var viktigt för Mobutu. Varje offentlig byggnad var tvungen att hänga upp en bild på Mobutu någonstans, och kvällsnyheterna tvingades att rapportera om en uppsjö av övernaturliga prestationer Mobutu sades ha åstadkommit. Bland annat redovisades det att han dödat ett lejon med sina bara händer vid 7 års ålder, och att kulor och spjut skulle studsa bort från hans bröst som om han var orubblig.

Han satte sina personliga kumpaner på att styra regeringen, och Kongos pengar blev synonymt med Mobutus pengar. Han och hans följe gjorde vad de ville med statskassan, och kunde på bekostnad av resten av befolkningen leva sina liv i fullständig lyx.

Nu påbörjar Mobutu genast en resa mot att göra koloniseringen av Kongo till ett minne blott, och att göra landet så afrikanskt som möjligt. Kolonialnamnen på alla städer byts bort och städerna får nya namn, vilket kanske inte låter helt fel. Namnet på nationen byttes även det, först till Demokratiska Republiken Kongo och sedermera till Zaire. Mobutu gick så pass långt att han förbjöd västerländska kläder och tvingade befolkningen att byta bort sina europeiska namn mot traditionella afrikanska namn.

– Med andra ord: Alla som hette Robert, Matthew, John, Jack… president Mobutu bestämde sig för att bli av med alla de där namnen. Jag tvingades överge mitt gamla namn Raymond, säger en försvarare från landslaget som idag heter Tshimen Bwanga.


Ett av Mobutus första beslut vid makten var att han skulle bli ansvarig över nationens fotbollslandslag, med målsättningen att göra landslaget konkurrenskraftigt i världen. Det går att diskutera om det bör vara av högsta prioritet i ett land med problem på alla plan i samhället, men beslutet togs emot väl hos befolkningen. I denna period strax efter kolonialtiden var patriotismen och viljan att visa upp det nya Zaire från rätt sida stor. Mobutus strategi och idé var att skapa ett starkt landslag, få folket att känna samhörighet med laget och på så sätt ena landet genom fotbollen.

– Vi var betydelsefulla för den kongolesiska befolkningen, berättar stjärnanfallaren Maku Mayanga. Livet var inte en dans på rosor för alla. Men när ”The Leopards” vann, var hela landet i eufori.

Förhoppningarna på ”Leoparderna” var höga, sedan Mobutu lyckats övertyga sitt folk om landslagets kvalitet och storhet. Det dröjde dock inte länge innan zairierna fick ett rejält uppvaknande. I en träningslandskamp mot Ghana, som visserligen var Afrikas starkaste lag vid tidpunkten, blev man totalt utspelade och förlorade med 3–0. Mobutu insåg att han behövde göra investeringar.

Stora summor började satsas på landslaget, i form av att bland annat förbättra faciliteterna och träningsmöjligheterna för laget. Mer pengar lades också på löner till tränarna, vilket resulterade i att man kunde bygga en bättre och mer meriterad stab. I den ingick bland annat häxdoktorer.

De spelare som var utlandsproffs beordrades att återvända hem till Zaire och förbjöds att lämna landet, då Mobutu ville ha alla nationens bästa spelare inom landets gränser för att på så sätt kunna driva Zaires fotboll framåt.

– När det gick bra för oss glömde folket bort sina problem, de glömde bort sitt elände, berättar Mayanga vidare. Allt de tänkte var ”The Leopards, The Leopards, The Leopards, The Leopards”. Så Mobutu var tvungen att satsa på det, han var tvungen att satsa på oss. För Mobutu var det propaganda, bara propaganda.

Från Mobutus perspektiv innebar succé för landslaget att synen på Zaire som land förbättrades, vilket i sin tur gjorde att synen på Mobutu som president blev bättre.

Mobutus upplägg gällande att betala ut bonusar till spelarna var lite annorlunda än det traditionella. Några avtal med förutbestämda summor beroende på prestationer och speltid var det inte tal om, utan det delades ut mycket små pengar, väldigt inkonsekvent.

– Tjugo dollar här, tjugo dollar där. Det var inga regler eller bestämmelser, säger Tshimen Bwanga.

Ingen av spelarna kunde leva på fotbollen, utan de behövde också ha jobb vid sidan av. Därför var det särskilt tufft för de som tvingats hem från sina proffsklubbar, och för de som fick lukrativa erbjudanden från utlandet.

Maku Mayanga var en av landslagets bästa spelare, och både han och medspelaren Etepé Kakoko erbjöds kontrakt från franska topplaget AS Saint-Étienne.

– Saint-Étiennes manager kom till hotellet efter en match, berättar Mayanga. Vi gick ned och skakade hans hand och han sa: ”Hej Mr. Mayanga och Mr. Kakoko, jag kom hit för att träffa er för en liten diskussion”.

Saint-Étienne ville köpa spelarna, och de erbjöd sig till och med att stå för flygkostnaderna varje gång nyförvärven skulle iväg från Frankrike för att resa på landslagsuppdrag. Men Mobutu lät inte spelarna lämna.

– President Mobutu fullständigt vägrade, säger Mayanga. Han sa: ”Nej, mina spelare kommer att stanna här”.

Mayanga och Kakoko var inte ensamma. En spelare som tog det väldigt hårt att inte få lämna Zaire var Mokili Saïo, som hade erbjudanden både från ett lag i belgiska ligan och från grekiska storklubben Panathinaikos FC.

– Ärligt talat, kände jag bara hat mot Mobutu, berättar Saïo. Jag kände förakt. Han fick mig att gå miste om en karriär. Jag hatar honom fortfarande.


Korrupt, kompromisslös, hatad – men framgångsrik. Det är bara att konstatera att Mobutus metoder fungerade bra. Oerhört bra, faktiskt. Nationen vann Afrikanska mästerskapen 1968, vilket naturligtvis var en gigantisk succé. Men man var inte klara än, utan det stora målet låg fortfarande framför dem: VM 1974 i Västtyskland.

Trots succén i Afrikanska mästerskapen valde Mobutu att byta huvudtränare, och nu plockades jugoslaven Blagoje Vidinić in. Vidinić hade nyss lett Marocko i nationens VM-debut 1970, och hade därmed med sig en betydelsefull erfarenhet.

Kvalet till VM 1974 var nu i full fart, och laget nåddes av ett glädjande besked gällande ersättning. FIFA betalade ut 750 000 dollar till varje lag som lyckades kvalificerade sig till mästerskapet, en summa som motsvarar ungefär 4 miljoner dollar idag.

– Vår coach sa till oss att om man hade sitt namn i truppen ifall vi kvalificerade oss till VM, så var ens liv säkrat ekonomiskt, säger Maku Mayanga. Alla hörde det: ett ekonomiskt säkrat liv!

Summan skulle splittras mellan spelare och personal, och uträkningar visade att varje spelare kunde räkna med att dra in 20 000 dollar per person, motsvarande nästan 100 000 dollar idag. Kolossala pengar för killar som var vana med att få 20 dollar här och där, och som tvingades att ha jobb utöver fotbollen.

Laget tränade ännu hårdare, och i kvalet besegrade man motståndare efter motståndare. På väg mot sista kvalrundan bärgade man hemma i huvudstaden Kinshasa en symbolisk seger, då Ghana avfärdades med hela 4–1. Det hade skett ett maktskifte inom afrikansk fotboll.

Zaire lyckades under hösten 1973 att kvalificera sig för VM nästkommande sommar, och av bara farten vann man Afrikanska mästerskapen igen våren 1974.


Hela Afrika ställde sig bakom Zaire i mästerskapet. För första gången någonsin kunde kontinenten skicka ett lag från Centralafrika att delta i VM, och spänningen och förväntningarna var stora.

I resten av världen var kännedomen om Zaire inte särskilt stor. Få hade sett dem spela, då Afrikanska mästerskapen sällan sändes på internationell TV vid den här tidpunkten. Att titta på Zaires spelartrupp skrämde ingen, och laget avfärdades som slagpåsar i en grupp de delade med Skottland, Jugoslavien och Brasilien.

Samtidigt som laget förberedde sig för och såg fram emot VM, hade de en till sak i tankarna. De skulle äntligen få betalt för sitt hårda arbete i form av stora summor pengar.

– Vi åkte dit med våra huvuden fulla av planer, berättar Maku Mayanga. Spelare sa att ”jag kan byta karriär, jag kanske kan gå in i business”. Oj, vad vi pratade om det. ”När jag får pengarna, kommer jag att göra det här. När jag får pengarna, kommer jag att göra det där.”

Problemet var bara att det inte kom några pengar. Ingen sa när de skulle delas ut, utan allt som sades var att spelarna skulle få pengarna innan sin första match i VM, mot Skottland. När den dagen kom, hade pengarna ännu inte dykt upp.

– När vi anlände i matchstaden Dortmund bad vi lagkaptenen Mantantu Kidimu att snacka med regeringstjänstemannen som skulle ge oss pengarna, och försöka ordna så att vi skulle få dem före matchen. Kidimu pratade med honom, och killen sa: ”Inga problem, jag har pengarna här. Spela mot Skottland och sen ger vi er pengarna”.

Nu lades fokus på matchen. Spelarna klev ut på Westfalenstadion, dagens Signal Iduna Park, för att representera sitt land i sitt livs största match. Det blev visserligen förlust, med 2-0, men laget hade imponerat. Zaire gjorde en stark match och hade bevisat att man kunde mäta sig på den här nivån.


Efter matchen åkte spelarna till sina hotell. Regeringstjänstemannen som skulle leverera pengarna var inte där. Nästa dag passerade och trots att mannen nu syntes till hördes det inte ett ord om den där betalningen. Inte heller dagen därpå, eller dagen efter det.

Tanken på att de kanske aldrig skulle få se sina pengar kunde inte undgå att tränga sig in i spelarnas huvuden. Natten inför Zaires andra match i VM, mot Jugoslavien, började det bli riktigt oroligt i truppen. Tshimen Bwanga berättar följande:

– Det finns en spelare som heter Jean Kembo, som säger: ”Det får räcka nu! När ska vi bli betalda?!”. Han börjar gå in i flera spelares rum, och insisterar på att vi ska ha ett möte. Han säger: ”De här pengarna måste dyka upp!”.

Känslan av att ha blivit lurade och förrådda spred sig till resten av spelargruppen.

– Den där natten var det totalt kaos! berättar Maku Mayanga. Många spelare var arga, vi började att ringa varandra med våra telefoner: ”Kom, vi ska hålla ett möte!”. Vi tittade på klockan, det var nästan midnatt. Vi borde ha varit i våra sängar, men vi var där, alldeles vakna. Vi väntade och diskuterade allt.

Spelarna samlas i små grupper i hotellets korridorer, där de sitter och diskuterar saken. De argumenterar om huruvida de ska gå direkt och konfrontera regeringstjänstemannen, eller om de ska avvakta ytterligare någon eller några dagar. Till slut landar de i ett beslut.

– Efter långa diskussioner sa vi: ”Kom igen, det är sent. Han är en minister, vi kan inte gå och störa honom så här. Han vet gott och väl att han är skyldig oss pengar”, återberättar Mayanga.

De bestämde sig alltså för att låta det hela vänta lite till, och istället för att störa uppladdningen inför matchen än mer gå och lägga sig för att sova. Nästa morgon vaknade de upp till dåliga nyheter.

– Ministern hade gått och lagt sig innan oss, säger Mayanga. Nästa morgon hade han åkt till flygplatsen väldigt tidigt på morgonen, utan att säga någonting till oss. Han lämnade, han lämnade! Vi såg honom aldrig igen. Han åkte med pengarna, och det är allt.


Zaires framträdande mot Jugoslavien var bland det värsta VM någonsin skådat. Motivationen lös med sin frånvaro, och spelarna var psykiskt förstörda inför matchen. Självklart, att ens få spela i VM var en dröm i sig, men de brutna löftena om ekonomiskt säkrade liv var inte enkla att skaka av sig.

Jugoslavien vann med 9–0 (!), och ingen VM-match har slutat i större segersiffror än så.

– Spelarna hade förlorat motivationen, säger Mayanga. Jag säger inte att vi skulle ha vunnit, men jag tror inte att vi skulle ha förlorat med 9–0.

Zaire var nu utslagna ur VM. Och ville Zairespelarna fortfarande försöka få sin ersättning, hade de inte gjort det lättare för sig själva. De hade förödmjukat sitt land inför hela världen.

– Problemen blev ännu värre nu, berättar Bwanga. Om du nyss har förlorat med 9 mål, hur ska du då kunna argumentera för att få pengarna de är skyldiga?

Det var inte läge att gå och dra upp betalningen. Istället gällde det att rädda det som räddas kunde, och att få till ett så bra resultat som möjligt i den sista gruppspelsmatchen. Det var då ingen tacksam uppgift att laget som stod på andra sidan av planen var regerande världsmästarna Brasilien.

Som väntat har Zaire inte mycket att komma med här, och i minut 85 ligger man under med 3–0. Då tilldelas Brasilien en frispark i bra läge. Precis när domaren blåser i visselpipan för frisparken att slås bryter sig Mwepu Ilunga loss från muren, rusar mot bollen och skjuter iväg den så långt han bara kan.


Att försöka slösa tid vid underläge 0–3 är knappast aktuellt, så varför gjorde då Mwepu Ilunga som han gjorde? På många håll runtom i Europa gottade man sig över aktionen – fördomarna om afrikaner som vildar utan taktisk kunskap infriades helt. Det bekväma antagandet om att Ilunga inte kunde reglerna repeterades så mycket att det nästan blev till en sanning.

Ilunga själv sa inte ett ord om situationen. Inte förrän många år senare, i början av 2000-talet, då Mobutu var ett minne blott och Zaire blivit Kongo-Kinshasa. Dessförinnan var Ilunga för rädd för att uttala sig, men nu berättade han.

– Jag gjorde det medvetet. Jag kände till fotbollsreglerna mycket väl. 

– Efter matchen mot Jugoslavien sände Mobutu sina presidentvakter att hota oss, fortsätter Ilunga. De stängde hotellet från alla journalister och sa att om vi förlorade med mer än tre mål mot Brasilien, skulle ingen av oss kunna återvända hem.

Brasilien ledde alltså matchen med 3-0, och Zairespelarnas möjligheter att få återse sina hem och familjer hängde på en skör tråd. En jobbig afton riskerade att resultera i ännu jobbigare konsekvenser, och Ilunga såg sin chans att få matchklockan att ticka iväg något ytterligare.

– Vi fick inte förlora med 4–0, säger Ilunga. Brasilien var ett mål ifrån att nå det resultatet vid tiden för frisparken. Jag fick panik och sparkade iväg bollen innan Brasilien hade slagit frisparken. De flesta brasilianska spelarna, och fansen också, tyckte att det var oerhört underhållande. Jag ropade ”Era jävlar!” mot dem för de förstod inte vilket tryck vi var under.

Brasilien gjorde aldrig något fjärde mål, och landslagsspelarna var tillåtna att återvända hem. Därmed inte sagt att allt var frid och fröjd. Väl tillbaka i Zaire kallades truppen till Kinshasa via officiella radiomeddelanden, och Maku Mayanga var en av spelarna som oroade sig över att Mobutu var väl angelägen om att samla laget.

”Alla spelare från ”The Leopards” begärs att komma till Carte Général, bussen kommer att vänta där för att ta er till presidentpalatset”. Varje timme upprepade de detta, så det var skrämmande för oss, säger Mayanga. Jag sa: ”Vad är det som pågår?”

En av spelarna från truppen var så pass rädd att han lät bli att närvara på sammankomsten, och valde istället att gömma sig. Resten av laget satte sig på bussen och åkte till presidentens palats.

Vid palatset väntade Mobutus livvakter, som genast tillfångatog spelarna. De hölls fängslade på obestämd tid, utan att få någon information om vad som skulle hända med dem. Samtidigt, i samma byggnad, diskuterades och bestämdes deras öden.

Efter fyra långa dagar och nätter fördes spelarna till sist in i presidentkontoret, med livvakterna i ryggen på sig. På en stol i andra änden av rummet satt Mobutu. Han hade en käpp i handen, och var mycket arg.

– Vet du vad han sa till oss? frågar Mayanga retoriskt. Han sa ”Lyssna, jag beordrade er hit. Lyssna, vissa spelare vill vara legosoldater”. Han nämnde inga namn, men vi visste att han menade oss, särskilt mig och Kakoko. ”Vissa spelare vill agera som legosoldater, här i mitt hus”. Han kallade landet för ”sitt hus”. ”Men inte i mitt hus. Ingen kommer att lämna för att spela utomlands, ingen. Ni kommer att spela här, och ni kommer att avsluta era karriärer här”. Med sin käpp knackade han i marken några gånger, hårt. ”Ingen kommer att spela utomlands så länge jag lever”.

Övre raden från vänster: Mwamba Kazadi, Tshimen Bwanga, Masamba Kilasu, Jean Kembo Uba-Kembo, Buba Lobilo, Mwepu Ilunga. Nedre raden från vänster: Mulamba Ndaie, Mambwene Mana, Mantantu Kidiu, Mwanza Mukombo, Etepé Kakoko.


Laget fick alltså komma hem till Zaire, men blev där istället fångar i sitt eget land. Enligt dåvarande generalsekreteraren för Zaires fotbollsförbund blev landslagsspelarna väl omhändertagna när de senare lagt skorna på hyllan. ”Spelarna anlitades av staten som statligt anställda. De spreds ut i hela landet, i ligorna, som tränare”.

När Mwepu Ilunga ger sin syn på saken låter det annorlunda:

– När vi kom tillbaka efter VM, bröts löften och utlovade tränarroller hände aldrig, säger Ilunga.

– Jag var stolt, och är det än idag, över att ha fått representera svarta och Centralafrika i VM. Men vi hade den felaktiga tron att vi skulle återvända från VM som miljonärer. Istället åkte vi hem utan ett öre i våra fickor. Titta på mig nu, jag lever som en luffare. Om jag kunde leva igen hade jag jobbat hårdare på att bli jordbrukare.

Mwepu Ilunga klagade måhända över att han och resten av landslaget inte fick den behandling de förtjänat och dem jobb som lovats, men tids nog fick Ilunga faktiskt ett mycket fint uppdrag. I Afrikanska mästerskapet 2015 arbetade han som assisterande tränare i det kongolesiska landslaget, då de nådde semifinal.

Inte långt efter mästerskapet började Ilunga att må dåligt, och i maj samma år gick han tyvärr bort efter några månaders sjukdom. Då hade han åtminstone hunnit få välförtjänt upprättelse.


Efter VM 1974 sa Mobutu Sese Seko att landslaget med sitt misslyckade VM-slutspel ”hade flyttat bakåt uppfattningen om afrikansk fotboll med 20 år”, och han drog tillbaka sitt stöd för laget. Pengabidragen upphörde, och nu var det slut på fina träningsfaciliteter och duktig ledarstab.

Trots det fortlöpte förbudet att spela fotboll utomlands, och endast en spelare kunde till slut lämna Zaire, men först flera år senare. Etepé Kakoko, vars övergång till Saint-Étienne tidigare föll, fick kontrakt med VfB Stuttgart år 1981. Det blev dock främst spel i reservlaget, innan han fortsatte karriären i ett par tyska andraligaklubbar.

– Många från VM-laget har haft det tufft, berättar Etepé Kakoko. Det gör mig ledsen att tänka på att flera av dem inte har belönats för sin framgång. Jag har fortfarande kontakt med några, som lagkaptenen Mantantu Kidimu, Maku Mayanga och ett par till.

Flera spelare lyckades ändå att komma ut ur Zaire, men det var efter fotbollskarriären. Några kunde flytta då de fått tränarroller utomlands och några genom andra arbeten. Mokilio Saïo och Tshimen Bwanga bor idag i Frankrike, Maku Mayanga med flera lever i Belgien.

När Mobutu lämnat fotbollen valde han att istället satsa på att höja synen på Zaire genom boxning. Han pungade upp 10 miljoner dollar för att kunna förlägga världsfajten ”The Rumble in the Jungle” i Kinshasa. Boxarna som gjorde upp var världsmästaren i tungvikt, George Foreman, och utmanaren, Muhammad Ali.

Mobutu satt kvar på posten som president fram till den 17 maj 1997, då folkliga protester och Första Kongokriget gjorde att han inte hade annat val än att avgå och fly landet. Redan då var han sjuk i prostatacancer, och efter att ha levt tre månader i exil i Marocko avled han den 7 september 1997.

Spåren efter allt det Mobutu inte tog ansvar för är ännu stora, och situationen i Kongo-Kinshasa är fortsatt inte bra. Våldet är utbrett, fattigdomen djup och landet styrs av en ny, korrupt president med stora maktbefogenheter.

För fotbollslandslaget har de stora framgångarna uteblivit under de senaste årtiondena. Sedan äventyret i Västtyskland 1974 har landet inte kvalificerat sig för VM, och det dröjde nio turneringar och nästan 20 år innan landet ens lyckades gå vidare från gruppspelet i Afrikanska mästerskapen.

Så sent som 2015 blev det dock som sagt en bronsmedalj, och kanske är landslaget på väg tillbaka.

– Vi har fantastiska spelare och vi borde verkligen vara där med Ghana, Kamerun och Nigeria, säger Kakoko. Vi borde kvalificera oss för VM och vinna Afrikanska mästerskapen. Det är tråkigt att inget av det händer, och jag önskar att tjänstemän skulle göra något för att se till att vi återigen blir ett av de starkaste lagen i Afrika.

Var försiktig med vad du önskar dig, Etepé Kakoko.


 

EMIL SANDBERG

 

Källor:

The Guardian

BBC

Gimlet Media

FIFA.com

VICE Sports

Tifo Football

 

Mer långläsning:

100% upp til 1000 KR

1. Bet365

200% upp till 1000 KR

2. Unibet

100% vinstboost på ditt första spel

3. MrGreen

100% upp till 2000 KR

4. LeoVegas

Sätt in 100kr spela för 500kr + en pizza

5. ComeOn

Ingen Bonusar

6. SpeedyBet

Sponsrat innehåll | Regler & villkor gäller | +18 | Bonusar endast för nya spelare