Antonio Cassano har beskrivits som en av de största talanger fotbollsvärlden skådat, men även om han visserligen nådde stora framgångar var han knappt i närheten av att nå upp till sin fulla potential. Vi ger er historien om Antonio Cassanos galna fotbollskarriär, men också hans liv vid sidan av planen. Detta är en berättelse om talang, träningsovilja, god mat, damer och ett gränslöst temperament.
Den 11 juli 1982 vann Italien fotbolls-VM. Dagen efter föddes Antonio Cassano. Det verkade stå skrivet i stjärnorna att denne grabb skulle bli en begåvad fotbollsspelare. Hur långt går det att nå på bara ren och skär talang? Man kan nästan tro att Cassano ägnat hela sin karriär åt att försöka ta reda på det.
Bari mot Inter, december 1999. Ett lag som krigar för att hålla sig kvar i högsta divisionen, mot ett lag som siktar på att vinna den. Ställningen är 1–1, och det är bara några få minuter kvar att spela.
Nu handlade det för Bari bara om att ligga rätt i positionerna och att hålla tätt, att lägga all sin kraft på att krympa ytor och att ta med sig den här poängen. Men en 17-årig pojkspoling ville annorlunda. Antonio Cassano ville mer än så.
En långboll når honom på mitten av offensiv planhalva. Cassano tar med sig bollen med klacken. Mellan sig själv och målet har han nu VM-guldmedaljören Laurent Blanc och Champions League-vinnaren Christian Panucci samt rutinerade målvakten Fabrizio Ferron, dubbelt så gammal som han själv.
Cassano lurar både Blanc och Panucci i en och samma rörelse, med vilken han lyckas smita emellan de två försvararna. I nästa moment fintar han Ferron åt fel håll, och lägger in bollen i det andra hörnet av målet. En ny stjärna hade presenterat sig.
Mindre än två år efter första seniormålet såldes Juvelen från gamla Bari till AS Roma för 30 miljoner euro, världens dittills dyraste tonåring. Från sina fattiga, knappa förhållanden i Syditalien, till välbetald stjärna i landets huvudstad.
– Om jag inte spelade fotboll hade jag blivit tjuv eller rånare – en kriminell, hur som helst, har Cassano sagt. Många personer jag känner rekryterades till gäng. Målet mot Inter och min talang tog mig bort från ett möjligt liv av skit.
I Roma fortsatte fotbollslivet att leka för Antonio Cassano. Han bildade en mycket sevärd duo ihop med Romas och hela Roms kung, Francesco Totti. Cassano har berättat att Totti är den spelare han njutit mest av att spela tillsammans med, och känslorna var ömsesidiga.
– Tekniskt är Cassano den bäste lagkamrat jag haft, berättar Francesco Totti. Vi klickade perfekt på planen, och kunde hitta varandra när som helst. Vi pratar om en av de bästa spelarna inte bara i Italien, utan i Europa. När det gäller endast talang är han ett fenomen.
Det var också i Roma som fotbollspubliken lärde känna personen Antonio Cassano, mannen bakom de oerhört talangfulla fötterna. Det sägs att gränsen mellan geni och galning är hårfin. Antonio Cassano tycks bära på bägge sidor av myntet.
”Var inte impulsiv. Var som mig. Innan du exploderar, räkna alltid till minst ett.”
Ovan är ett citat från Antonio Cassanos bok ”Dico Tutto”, ”Jag berättar allt”. Cassanos korta stubin och vredesutbrott är någonting som följt honom genom hela hans karriär.
Tränaren som tog Cassano till Roma var Fabio Capello, en av toppfotbollens mest strikta och hårda tränare. Om någon skulle lyckas få fason på den unge och temperamentsfulle Bari-sonen, så var det han.
Inte ens Capello klarade dock av att hålla Cassano i schack. De två starka personligheterna drog inte jämnt och Capello har sagt att Cassano har ett beteende som är oförenligt med laganda.
– Anarki är alltid där med Cassano, det är ett faktum i livet. Mitt nästa gräl med honom är alltid runt hörnet, konstaterar Capello.
Cassano har å sin sida beskrivit sin relation med Capello som en form av tufft ”far till son”-förhållande. Flera andra Romaspelare har också vittnat om att Capello hade visst överseende med Cassanos uppförande, och att Cassanos fotbollskvaliteter fick Capello att acceptera saker han aldrig skulle ha accepterat av andra spelare.
Den mentala instabiliteten tvingade till slut Cassano bort från Roma, men den fantastiska talangen innebar att nästa anhalt var den yppersta världstoppen. Efter att ha ropat ”skithög” till klubbpresidenten och delat ut en snyting mot sportchefen var Cassanos dagar i Rom räknade. Real Madrid kunde värva Cassano för en spottstyver, och 23-åringen presenterades dagarna efter nyårsafton 2005.
Vid den här tiden hade ytterligare ett par av Cassanos stora problem kommit till allmän kännedom, nämligen hans bristande träningsdisciplin och stora förkärlek för mat.
– När jag anlände i Madrid vägde jag 86 kilo, jag var stor som en ko och klubben sa att jag behövde gå ner minst 5 kilo. Problemet var att det var juletider. Fisk, förrätt, huvudrätt, andrarätt, tredjerätt, dessert…
– Istället för att tappa i vikt blev jag ännu tjockare. Jag rörde mig väldigt lite och åt mycket. Snart vägde jag 91 kilo. En fullvuxen ko, det är vad jag var.
Ett spanskt TV-program började göra imitationer av nyförvärvet. En frustrerad ”Cassano” syntes sparka på varuautomater för att tömma dem på mat samt försöka hoppa över staket för att äta chips och croissanter.
Det blev ingen succé för Cassano i Real Madrid. Hans gamle bekantskap från Roma, Fabio Capello, tog över Los Blancos ett halvår in på Cassanos tid i klubben, men det hjälpte inte. Tvärtom rapporterades det om upprepade kontroverser mellan de båda, och deras relation var klart sämre än vad den hade varit i Roma. Osämjan togs till sin spets i samband med en bortamatch mot Gimnástic hösten 2006. Cassano satt på bänken och hade blivit ombedd att värma upp, men trots att laget hade två återstående byten fick han aldrig komma in på planen. Att behövt ha värmt upp i onödan gjorde Cassano, milt uttryckt, uppretad:
”Du är en värdelös man, du är lika falsk som Monopolpengar!” skrek en ilsken Cassano åt Capello i omklädningsrummet efter matchen. Till följd av detta stängde Capello av och bötfällde sin spelare.
Om Cassanos kamp mot aggressionsproblemen gick dåligt, gick det inte mycket bättre i arbetet med midjemåttet. Viktproblemen som fanns där redan när Cassano skrev på för Real kom han aldrig i ordning med under sin tid i den spanska huvudstaden. I sanningens namn verkar det som att han prioriterade annat.
– När du är omkring 20 år och gillar tjejer och kan träffa dem varje dag… jag hade chansen, jag var en Madridspelare! Om jag hade sysslat med någonting annat hade ingen ens tittat på mig. Jag är bra men jag är inte snygg.
Cassano berättar vidare i sin självbiografi att Real Madridspelarna alltid bodde på ett visst hotell i samband med hemmamatcherna, och att hela truppen bokades in på samma våning för att alla skulle hållas under uppsikt. Detta kom Cassano runt genom att på egen hand boka ytterligare ett rum till sig själv, på en annan våning, dit han kunde smyga in tjejer över natten.
– Jag hade en vän i Madrid som var hotellservitör på hotellet vi bodde på. Hans jobb var att ge mig tre eller fyra bakverk efter att jag hade haft sex, det är inte ovanligt att jag blir hungrig vid 2 eller 3 på natten. Han kom upp för trappan, jag lämnade över tjejen till honom och tog bakverken till mig. Sex och mat, den perfekta natten.
Under Cassanos andra år i Madrid blev det – bland annat på grund av att Capello stängde av honom – väldigt ont om speltid, och italienaren spelade blott 7 matcher 2006–07. Efter säsongen konstaterade klubbens president Ramón Calderón att spelarens attityd var ohållbar.
Det var dags för Fantantonio att vandra vidare, efter en misslyckad vistelse i klubben. Kvaliteten på planen var det dock ingen som kunde ta ifrån honom. Klubblegendaren Raúl, som genom åren spelat med begåvningar som Zinedine Zidane, Ronaldo och Luís Figo, håller inte igen med orden när han beskriver sin forne lagkamrat:
– Antonio Cassano var en otrolig talang, jag hade aldrig sett någon som honom. Kanske att det hade gått annorlunda för honom om han hade kommit hit vid en annan tidpunkt i livet.
Det är oklart om Raúl hade rätt, med tanke på att Cassano strulat i princip under varje tidpunkt av sitt liv. Historierna om Cassano är många, och en av de som får en att höja som mest på ögonbrynen är den om hur han skaffat och lyckats behålla sitt körkort.
Cassano köpte sitt körkort ”till ett bra pris” av en man i Bari, och kanske hade det inte skadat med lite trafiklektioner innan han satte sig bakom ratten.
En natt klockan 4 körde Antonio Cassano sin bil i 180 kilometer i timmen, samtidigt som han pratade i telefon med ena handen och sms:ade med den andra. Föga förvånande slutade det illa, och Cassano krockade. Blodig men utan livshotande skador, ringde han upp sin kusin: ”Kom hit!”
Kusinen tog sig till olycksplatsen, varpå Cassano blodade ned honom och placerade honom i förarsätet. Därefter ringde de ambulansen.
Antonio Cassano valde att återvända till Italien, denna gång till Sampdoria. Här upprepade sig samma gamla historia: Cassano imponerade stort på planen men vid sidan av gick det desto sämre.
Det definitiva slutet på Cassanos tid i Sampdoria var när klubbens president Riccardo Garrone skulle på en middag med en supporterklubb. Garrone ville ha sällskap av de största spelarna i laget, men Cassano nobbade inbjudan. När Garrone krävde en ursäkt brast det för stjärnan, som förbannad kallade presidenten för en ”skitig gammal man” och sa till spelarna som följde med på middagen att de var ”rövslickare”. Som svar från Garrone fick Cassano höra att han hade ”mentala problem”, och han sparkades från klubben.
En vanlig spelare hade haft svårt att få ett proffskontrakt efter så här många incidenter. Antonio Cassano är ingen vanlig spelare. Han skrev på för AC Milan, en av världens största klubbar som dessutom var ligaledare vid tidpunkten. Med Milan kunde 28-åringen vinna sin första italienska ligatitel, men tiden i klubben var nära att sluta i sorg och tragedi.
På flygplanet hem från en match mot Roma hösten 2011 började Antonio Cassano att svettas, fick suddig syn och svårigheter att tala och hålla balansen.
– Klubbläkaren kom och gjorde det gamla klassiska att be mig följa hans finger med blicken, berättar Cassano i efterhand. Jag skulle kunnat sätta allt jag ägde på att mina ögon följde det där fingret. Men doktorn sade: ”Antonio, vi ska till sjukhuset”.
På sjukhuset kunde de komma fram till att Antonio Cassano hade drabbats av en hjärtinfarkt, och behövde opereras.
– Jag skakade när jag fick beskedet, och jag var rädd att jag skulle dö. Jag tänkte: ”Om det finns någon där uppe, låt mig komma tillbaka för att se min fyra månader gamla son igen”.
Operationen gick bra, och förutom att Cassano fick se sin son igen lyckades han komma tillbaka till fotbollsplanen. Efter ett knappt halvårs frånvaro gjorde han sin startcomeback, blev målskytt direkt och var snabbt tillbaka i gammal god form. Eller ja, i så pass god form Antonio Cassano blir.
– Cassano har bara 50 minuter i sina ben, men det är 50 fantastiska minuter, som Italiens tidigare förbundskapten Cesare Prandelli har uttryckt det.
Antonio Cassano vandrade sedan vidare till stadsrivalen Inter, därefter till Parma, innan han sommaren 2015 gjorde en återkomst i Sampdoria. I januari 2017 sades hans kontrakt med Sampdoria upp, utan att han skrev på för någon ny klubb. En karriär som kunde blivit så mycket mer såg ut att sluta med halvlyckade sejourer lite varstans.
– Jag gillade aldrig att träna och jag ville äta som jag kände för och på så sätt förstörde jag mig själv, säger Cassano med god självinsikt. Jag spelade i några av de bästa klubbarna i världen; Real Madrid, Milan och Inter. Om jag hade haft en annan skalle på mina axlar, kunde jag ha spelat på Mars. Jag hade varit som Lionel Messi, Neymar…
När man trodde att man redan hade sett allt, bjöd Cassano sommaren 2017 på en uppvisning av klassisk Cassano-galenskap.
– Det finns ingen som jag. Om två månader är jag tillbaka och då ska ni få se, sade Cassano i april 2017.
Två månader senare stod han mycket riktigt där med ett klubbkontrakt i handen. Den sevärde profilen hade kritat på för Serie A-nykomlingen Hellas Verona, men det blev inte som planerat. Bara några veckor efter påskriften ångrade sig Cassano och kontraktet revs. Några dagar därpå förklarade Cassano emellertid för klubben att han ”bara haft ett ögonblick av svaghet”, och återvände till laget. Ytterligare några dagar senare sa Cassano att han trots allt inte ville spela för klubben, och kontraktet revs på nytt.
– Problemet är att när Cassano bestämmer sig för någonting, stämplas han alltid som galen eller deprimerad, säger Cassano själv.
– Det var helt enkelt ingen gnista med Verona. Om du ser en tjej och du inte är attraherad, då lämnar du henne. Så jag bestämde mig för att lämna, nobba mycket pengar, vilket inte alla hade gjort. Varför skulle jag ha stannat där jag inte var lycklig?
Ett drygt år senare, hösten 2018, står den numera 36-årige Antonio Cassano anmäld till en kurs för att bli sportchef. Sedan han lämnade Verona hade han inte spelat fotboll och om han inte fastställt att han lagt skorna på hyllan innan, tolkade de flesta det här som den definitiva bekräftelsen på att spelarkarriären var över. Men man ska inte räkna ut Cassano i första taget.
– Jag står anmäld till kursen, det är sant, säger Cassano. Jag vet dock inte hur ofta jag kommer att närvara.
– Jag känner mig fortfarande som en spelare. Jag är 110 procent redo, jag känner mig bra i kroppen och i huvudet – och med mina fötter kan jag spela tills jag är 60. Jag letar efter en tränare och president som tror på mig, jag är säker på att jag fortfarande kan göra skillnad i Serie A.
Kanske har det sista kapitlet i sagan om Antonio Cassano inte skrivits än, kanske är berättelsen slut. Oavsett vad, grämer sig inte Cassano särskilt mycket över att han inte gjorde det bästa av sin talang.
– Jag vet att jag inte har gett 100 procent fysiskt eller mentalt till sporten. Som bäst gav jag 50 procent, kanske lite mer i de goda åren. Men vad är problemet? Tack vare min talang lever jag som en kung, spelar fotboll och har det fantastiskt bra.
Den 6:e oktober 2018 var Antonio Cassano tillbaka på fotbollsplanen, då han började träna med Serie C-klubben Virtus Entella. Bara sju dagar senare deklarerade han dock att han bestämt sig för att sluta spela fotboll, och denna gång var beslutet definitivt:
– Dagen har kommit då jag har kommit fram till att det verkligen är över. De senaste dagarna har jag insett att jag inte längre har motivationen som krävs för att träna regelbundet. För att spela fotboll krävs passion och talang, men framför allt fokus och just nu går andra saker före.
Cassano lade sedan till:
– Fotboll var så mycket bättre 1999. Alla spelare suger nuförtiden, de är en bunt nollor. Ta bort Juventus plus Gonzalo Higuaín, och försök hitta en mästare i den här ligan.
EMIL SANDBERG ✉
Källor:
Mer långläsning:
Emil Sandberg
Skribent inom Fotboll
Emil Sandberg är webbredaktör och skribent på Sportal. Han följer all fotboll men har framförallt ett brinnande intresse för Allsvenskan och Serie A. Han började arbeta på sajten som frilansare hösten 2017, innan man knöt åt sig honom på riktigt. Tidigare har han skrivit ett fåtal artiklar åt SvenskaFans.com, Nyheter24 och Sundsvalls Tidning.Emil har genom åren avslöjat flera stora nyheter från fotbollens värld, om alltifrån Allsvenskan till irakisk landslagsfotboll.