Långläsning: Dynamo Kiev – den dystra sviten bröts mot MFF

Vi parkerar bilen mitt på trottoaren, kliver ut och börjar gå mot Dynamo Kievs gamla arena, Valerij Lobanovskyjs Dynamostadion.

– Den första stora skillnaden jag upptäckte mellan Kiev och Malmö var parkeringen. I Malmö måste man först hitta en plats där det är tillåtet att parkera, och sedan måste man betala. Här är det bara att ställa sig vart man vill, och överallt är det gratis.

Oleksandr Mamin har bott i Kiev i hela sitt liv, bortsett från det senaste året då arbetet fört honom till Malmö. Nu är han tillbaka i hemstaden, för att se sitt Dynamo ställas mot just Malmö FF.

– Jag är väldigt glad över att vi lottades in i samma grupp som både Malmö och FC Köpenhamn. Utöver den här resan har jag nu två Dynamomatcher jag enkelt kan gå på, säger Mamin på sin – vilket sticker ut i Ukraina – goda engelska.

Tyvärr lyckades schemaläggaren att med god precision pricka in en tråkig tidpunkt för den här matchen rent väderleksmässigt. I två veckors tid har solen dag efter dag pressat upp temperaturen i Kiev till över 20 grader, men just idag är det molnigt och kyligt. Det är, trots det, fint ändå.

Arenan är vackert belägen uppe på en kulle, omringad av både parkområden och imponerande byggnader. Den ligger på Hrusjevskyjgatan, som hamnade i medialt blickfång i början av år 2014 då där skedde stora politiska protester. Lagar dels om maskeringsförbud i samband med demonstrationer, dels förbud mot att blockera offentliga byggnader, hade införts, och det togs inte emot med ro hos alla. Aktivister protesterade genom att gå emot lagarna direkt – de ockuperade Hrusjevskyjgatan och dess offentliga byggnader iklädda hjälmar, huvor, skidglasögon och allt möjligt.

Polis tog till tårgas och gummikulor varpå demonstranterna svarade med att kasta sten, fyrverkeripjäser och Molotovcocktails. Då plockade polisen fram vattenkanoner samt skickade upp krypskyttar på hustak. Fem av aktivisterna dog varav tre blev ihjälskjutna av krypskyttarna, men polisen menade att krypskyttarna fanns till för att stoppa fordon och att man inte hade uppsåt att döda.

– Det är svårt att förstå att det där verkligen har hänt, men det finns ingen anledning att vara orolig när man är i Kiev. Sedan vad som skedde 2014 har det lugnat ned sig och idag är staden helt trygg.

I princip alla byggnader som förstördes under kravallerna är återställda idag, och det är svårt att finna fler spår från skjutningarna än det minnesmonument för offren som upprättats längs med gatan. Men det är inte bara de gamla byggnaderna och de politiska händelserna som gör det här till en särskild plats. Den gamla fotbollsarenan andas lika mycket historia. Stjärnor som Andriy Shevchenko och Oleg Blokhin är uppväxta här, och namnet är taget efter den störste legendaren av dem alla.

Valerij Lobanovskyj tränade Dynamo Kiev i tre sejourer, totalt 20 år. Han tog dem till 13 ligatitlar, blev inhemsk cupmästare nio gånger och vann Cupvinnarcupen vid två tillfällen. Bland annat. Han var även förbundskapten för Sovjetunionen i tre vändor och hann dessutom med att, efter Sovjets fall, coacha Ukraina.

– Han var på samma nivå som Capello och Lippi. Han var ett geni och är mannen bakom klubbens mest framgångsrika perioder, säger Oleksandr.

Han liknas vid Capello och Lippi, men är snarare en fotbollens Billy Beane. Ni vet, han som revolutionerade basebollen genom att bygga en spelartrupp uteslutande baserad på dataanalyser och statistik istället för personliga, subjektiva åsikter och som på så sätt kunde värva ihop ett mästarlag med en knapp budget. Fast medan Beane var tidig med dessa tankebanor på 90-talet, var Lobanovskyj verkligen före sin tid.

Redan år 1974 bad Lobanovskyj Dynamo Kiev om en dator för att spela in och analysera spelarprestationer, vilket inte direkt var en simpel sak att fråga efter så här tids. Han var tvungen att personligen tala med regeringstjänstemän och officerare för att få sin önskan igenom, och KGB misstänkte att Lobanovskyj planerade ett försök att läcka politisk, topphemlig information till andra länder.

Men Lobanovskyj hade inga sådana intentioner, utan var bara en ambitiös drömmare som bar på en vision om att med vetenskap och teknologi skapa det perfekta fotbollslaget.

Denna vision arbetade han på ända fram till sin död år 2002, och vi får väl säga att han kom rätt långt på vägen. Bara Sir Alex Ferguson och Mircea Lucescu har tagit fler titlar genom sina tränarkarriärer. Lobanovskyj tränade fortfarande Dynamo när han dog, och hedrades genast med att få klubbens arena uppkallad efter sig. Året därpå fortsatte hyllningarna i form av att en elegant staty av honom restes utanför densamma.

Vi beundrar konstverket – det här är något annat än den omtalade Ronaldoskulpturen – och går sedan fram till arenan. Väl där upptäcker vi att Dynamo Kiev tränar just nu, i förberedelse för kvällens match. Jag är på väg att fotografera arenan, men matas snabbt undan av en av de vakter som, trots att det bara är träning, står utanför. ”No photos!”.

Halvt skämtsamt säger jag till Oleksandr att vakten kanske tror att jag är där som spion åt Malmö FF. Oleksandr ler och säger lite uppgivet:

– Jag vet inte vad det finns att skydda, vilka vapen de är rädda ska bli avslöjade. Vi är bedrövliga.

---

Dagarna då Valerij Lobanovskyj förde Dynamo Kiev till framgång efter framgång är förbi, och från att ha dominerat sovjetisk och inte minst ukrainsk fotboll står man nu på blott två ligatitlar under de senaste tio åren. Säsongsinledningen är katastrofal, och efter sju omgångar – visserligen med en match mindre spelad än konkurrenterna – har man redan 13 poäng upp till förstaplatsen. Från jumboplatsen skiljer bara sex poäng.

– Matchen mot Desna i helgen… när jag såg vårt spel blev jag äcklad. Jag tror aldrig att vi har varit så här dåliga. Om det är någon gång Malmö ska vinna mot Dynamo så är det nu.

Anledningen till att Dynamo inte spelat på Lobanovskyjs arena de senaste åren är att man till sina Europamatcher i regel lockar omkring tre gånger fler människor än de 17 000 åskådare arenan rymmer. Därför lämpar sig Kievs Olympiastadion – landslagets hemmastadion som utöver ett OS stått värd för bland annat EM-finalen 2012 och Champions League-finalen 2018 – med en kapacitet på 70 000, betydligt bättre.

– Men det verkar bara bli omkring 20 000 åskådare som kommer på Malmömatchen, så vi hade lika gärna kunnat spela här. Folk vill inte gå och titta nu när vi spelar så dåligt. När media frågade tränaren om de svaga publiksiffrorna sa han bara att han förstår varför fansen inte vill se dem.

Vi promenerar vidare genom staden. Det är den ena fina utsiktsplatsen efter den andra, den tredje färgglada kyrkan efter den fjärde. Stadens inre erbjuder ståtliga berg, gröna träd och en vacker flod. Framförallt finns här oerhört många, oerhört höga byggnader. Jag pekar på en av dem, långtifrån den högsta, och säger att i Malmö hade den troligtvis endast varit överträffad av Turning Torso.

– Det stämmer nog, men medan Turning Torso är Malmös högsta är det här bara en vanlig byggnad som vilken som helst i Kiev. Sovjet – de ville bara ha det högsta och det bästa, konstaterar Oleksandr.

Tack vare att jag lärt känna Oleksandr under hans tid i Malmö, har jag turen att få med mig en gratis guide på denna resa. Han har planerat dagen – från att titta på den gamla arenan, till att se staden med dess andra sevärdheter för att slutligen ta vägen via den lokala puben till matchen.

För att ta oss från en av alla höjder i staden till en annan, vandrar vi över en trevlig, smal träbro med fantastisk utsikt. Härifrån ser vi bland annat den långa sandstrand där de svenska tillresta supportrarna satte upp sitt ”Camp Sweden” under EM 2012.

– Bron byggdes på 80-talet och tanken var att den skulle vara en kärleksbro. Men istället blev den en självmordsbro.

I räcket till bron sitter ändå många hänglås, fastlåsta av kärlekspar från Kiev och hela världen.

Har du satt fast något hänglås med någon partner här?

– Nej, men jag och min flickvän satte fast ett hänglås på en likadan slags bro i Paris. Några veckor senare läste vi att just den delen av bron rasat. Vi är inte tillsammans längre.

En av de sista sevärdheterna vi passerar innan vi når puben är en massiv konstruktion, som uppskattningsvis mäter 30 meter över marken. Den ser ut ungefär som en regnbåge men utan färger, och är till skillnad från mycket annat här inte så väldigt vacker. På rak hand är det en aning svårt att förstå syftet med denna koloss.

– Den här kallas för vänskapsbågen, och byggdes för att symbolisera vänskapen mellan Ukraina och Ryssland. Något löjligt Sovjetbullshit.

---

• Relaterat: Långläsning: Diktatorn som tog kontroll över Zaires fotbollslandslag

---

Så var vi då framme vid puben Oleksandr har som tradition att alltid gå till innan match. Den ligger i någon form av källare, och ser väldigt inbjudande ut. Vi kommer fram till ett färdigdukat bord bestående av en ren kavalkad av kött. Kalv, gris och fisk är bara några av alla läckerheter som erbjuds.

På en av bordets tillhörande stolar väntar en av Oleksandr vänner, Yuri, på oss. Yuri verkar vara på gott humör:

– Såg ni Champions League igår? Shakhtar förlorade mot Manchester City med 3-0, skrattar Yuri.

Shakhtar Donetsk är Dynamo Kievs stora rival. Det är de som har vunnit ligan de åtta gångerna det senaste decenniet då Dynamo inte vunnit den, och det är de som toppar ligan i år. Historiskt sett har Dynamo alltid varit den framgångsrika klubben av dem två, men för drygt 20 år sedan köpte oligarken Rinat Akhmetov, Ukrainas rikaste man, Shakhtar. Sedan dess har Shakhtar kommit ikapp, gått om och är på god väg att dra ifrån.

– Deras fans är jätteglada över att den här affärsmannen kommit in och köpt Shakhtar och gjort dem jättebra, säger Oleksandr. Trots att vi fortfarande ser dem som lillebror är sanningen att vi inte längre kan mäta oss med dem. Avståndet är verkligen stort.

– Men vi har åtminstone fler spelare än dem i landslaget. De köper ju bara in massor av brassar, flikar Yuri in.

– Dynamo har som policy att satsa ungt, att ge dem egna produkterna mycket speltid och att ha ett a-lag med många egenfostrade spelare, säger Oleksandr. Och på så sätt har vi fått fram flera landslagsspelare. Men jag skulle snarare säga att det är en väg vi blivit tvungna att gå som en effekt av vår numera väldigt dåliga ekonomi, för när vi hade pengar för ett antal år sedan så köpte vi också in spelare från höger och vänster.

Shakhtar Donetsk framfart med Akhmetov är inte helt okontroversiell. Mycket tyder på att Akhmetov är starkt involverad i organiserad brottslighet, och det sägs även att han låg bakom mordet på klubbens tidigare president Akhat Bragin, som Akhmetov sedan efterträdde. Några avgörande bevis till några av dessa uppgifter har dock ingen kunnat, eller vågat, lägga fram.

Korruption är inget ovanligt inslag i Ukraina, varken inom fotbollen eller inom politiken i stort.

– Ukraina har alltid varit korrupt, fastslår Yuri. Alla länder är korrupta, men mängden av korruption varierar. I ert land och i resten av Norden är det kanske 1-3 procent korruption. Här skulle jag säga 15-20.

Ukraina hade sitt senaste presidentval i april. Vinnaren blev – med drygt 73 procent av rösterna – Volodymyr Zelenskyj, en mediepersonlighet som kallats för Ukrainas Donald Trump.

– Den nya presidenten är en komiker, som varit med i filmer och TV-shower, förklarar Oleksandr. Han har aldrig verkat inom politiken tidigare men sa i januari att han ville bli president och några månader senare blev han det. Han fick nästan hela landet bakom sig, men jag hade aldrig röstat på honom.

Yuri nickar instämmande, för att sedan rycka på axlarna och addera ett annat perspektiv:

– Han har ingen erfarenhet alls av politik, men verkar åtminstone vara en bra kille. Och det kanske kan vara bättre, så blir det lite mindre korruption i alla fall.

Den enorma portionen av mat börjar ta slut, men innan vi ger oss av vill mitt sällskap beställa in mer öl.

– Man måste dricka mycket innan matcherna, det är det enda sättet att orka titta på Dynamo. Jag kanske frågar er efteråt vad det blev för resultat, säger Yuri på ett skämt med lite allvar i.

---

Vägen till arenan är ganska kort, och naturligtvis fylld av en hel del Dynamosupportrar. Jag anar att de är mer oroliga än förväntansfulla.

– Jag hade inte tänkt att gå på den här matchen, eftersom de är så dåliga. Men ”Sasha” är ju här, så jag går bara för att få träffa honom, säger Yuri.

Vad är det som ligger fel till, varför haltar Ukrainas historiskt sett största klubb? Shakhtars ökade konkurrenskraft är givetvis en anledning till att man puttats ned från tronen, men svaret till varför Dynamo inte får till det ligger enligt Yuri lika mycket hos dem själva.

– Det är klubbpresidentens fel att vi är dåliga. Han vill inte ha en duktig tränare, utan han vill ha en tränare som gör som han vill. Han anställer tränare baserat på vilka han kan påverka, och sen säger han åt tränaren vilken taktik laget ska spela och vilka spelare som ska användas.

På de senaste sju åren har Dynamo Kiev haft sex tränare, hos vilka en gemensam nämnare enkelt går att finna. Alla har de varit spelare för Dynamo Kiev under Valerij Lobanovskyj. Den optimistiska förhoppningen får väl antas vara att hitta en ny Lobanovskyj som tack vare, eller trots, presidentens råd ska ta tillbaka klubben till fornstora tider.

– De kallas för Lobanovskyj-skolan. Att de har spelat under Lobanovskyj räcker för att de ska få jobb i Dynamo. Men ingen av dem har blivit duktiga tränare. Han som tränar oss nu till exempel, Oleksij Mychajlytjenko, har inte tränat något lag innan Dynamo. Det är för dåligt, säger Oleksandr.

Mychajlytjenko har bara tränat laget i tre matcher, sedan föregångaren Aljaksandr Khatskevich fick sparken efter att under en period av tre matcher hunnit med att orsaka två katastrofer i form av att missa Champions League och att förlora hemma mot Shakhtar Donetsk. Tränarbytet har inte resulterat i mer än att den där segerlösa sviten på tre matcher vuxit sig sex matcher lång.

Arenan är minst sagt mäktig, och trots att man sitter långt ifrån på grund av den löparbana som omringar planen är överblicken väldigt bra. Vi har de dyraste biljetterna, vilka kostar motsvarande 200 kronor styck. De billigaste går på ungefär 25 kronor. Vad gäller Malmöfansen har de betalat någonting däremellan för sina biljetter, och de håller igång bra på sin lilla läktare varifrån de hörs klart och tydligt trots att de bara är ett par hundra till antalet.

Lagen kliver in på planen och jag kan inte förneka att min kunskap om Dynamo Kiev är begränsad. Jag frågar Oleksandr vem han tycker att jag ska hålla ett extra öga på, vem som sticker ut och som får fansen att våga hoppas:

– I dagens Dynamo? Ingen. Det finns ingen.

Matchinledningen är avvaktande och av ganska låg kvalitet. Dynamo har lite mer boll men det ser trögt ut åt båda hållen, och de farliga målchanserna lyser med sin frånvaro. Till skillnad från slarvet och de tekniska misstagen.

– Ser du hur dåligt vi spelar? Den här matchen hade varit totalt ointressant att titta på om det inte vore Dynamo.

Även om jag personligen njuter av att vara på en av Europas mest respektingivande fotbollsarenor – fastän här bara är drygt 17 000 åskådare – så är det svårt att inte se Oleksandrs poäng. Den första halvleken innehåller inte mycket mer spänning än någon halvchans åt båda hållen och en Dynamoklack som skanderar ”Putin – kukhuvud”.

I andra halvlek tar Dynamo över mer och mer, och börjar – utan att riktigt glänsa – att komma till allt fler giftiga lägen. Till slut kan inte Malmö hålla emot längre, och den egna produkten Vitaliy Buyalskyi sätter bollen i nät med några få minuter kvar av ordinarie tid.

Malmö kommer inte mycket närmare en kvittering än en felriktad nick från Markus Rosenberg, och när domaren blåser i visselpipan för sista gången kan Dynamo åka hem som vinnare.

Den bistra sviten är bruten, och pressade Mychajlytjenko kan andas ut för en stund. Efter matchen visar kamerorna hur tränaren gråter, av glädje men antagligen än mer av lättnad.

Oleksandr eller Yuri gråter inte, men nog är de lättade alltid.

– Jag trodde verkligen att Malmö skulle hinna kvittera, erkänner Oleksandr. Det var en riktigt dålig match, men var det något lag som förtjänade att vinna så var det vi.

– Ja, inte gick det vackert till, säger Yuri. Men jag brukar säga att tre poäng inte behöver lukta gott.

---

Vi vandrar tillbaka mot bilen. Den som står fickparkerad på en trottoar, alldeles i närheten av Valerij Lobanovskyj Dynamostadion.

Det spelas inte längre några stora internationella matcher på Valerij Lobanovskyjs arena, men tränarens idéer är mer närvarande än någonsin i dagens toppfotboll. Siffror räknas, jämförs och analyseras – allt för att hitta detaljer som riskerar att gå blotta ögat obemärkt förbi.

Bland datan som samlas in finner vi heatmaps på rörelsemönster över särskilda ytor, statistik på maxhastighet och antal löpmeter, passningsprocent och skapade målchanser per spelare. Och otroligt mycket mer.

Allt talar för att metoderna som tog Dynamo Kiev till toppen av europeisk fotboll kommer fortsätta att bli mer utbredda och utvecklade för varje år, men Dynamo själva verkar gå åt den motsatta riktningen.

Den som lett klubben till framgångar gång efter annan finns inte längre kvar, och när nuvarande huvudtränare fått lämna om något år lär väl fansen tvingas att ställa hoppet till näste gamle storspelare från Lobanovskyj-skolan. Men än så länge är det inte mycket som tyder på att någon av eleverna är på väg att bli mästare.

EMIL SANDBERG

Källor:

Kyiv Post

Coaching the Tiki Taka Style of Play – Davies, Jed C.

Emotion and School: Understanding How the Hidden Curriculum Influences Relationships, Leaderships, Teaching and Learning – Newberry, Melissa, Gallant, Andrea, Riley, Philip