Det är inte förrän på tisdag som det riktiga äventyret börjar på allvar för Erik Hamrén och Marcus Allbäck - matchen mot Kazakhstan blir startskottet på en lång, krokig och antagligen också ganska brant väg mot VM i Brasilien 2014. 

Men redan ikväll anger Sveriges landslag tonen - får vi hoppas. På Olympia står Kina för motståndet och det är inte en landskamp som bara ska spelas av. Det finns en hel del svar som Hamrén måste få efter att ha blivit utspelade av Brasilien på Råsunda i augusti. 

Förbundskaptenen var tydligt irriterad över Sverige insats mot brassarna och det märks att Hamrén inte längre är den mysgubbe som tog hela Sverige med storm när han tillträdde efter grårocken Lars Lagerbäck. 

Korta och snäsiga svar på journalisternas frågor är snarare regel än undantag och man kan förstå att situationen i landslaget får hans hårsäckar att krypa ihop och vilja dra sig tillbaka. 

Utåt sätt sprudlar fortfarande Hamrén av optimism och motivation men jag är lika rädd som han är. Inför nyckelmatcherna mot Österrike och Irland är det mycket som måsta falla på plats för att Sverige ska ta hand om andraplatsen i gruppen bakom Tyskland.

För det första handlar det om att ersätta Olof Mellberg. Jag korrigerar: Sverige måste hitta en mittback som i alla fall ersätter Mellberg till 75-80 procent, 100 procent går aldrig. Tomrummet efter Sveriges mest presterande spelare under 2000-talet blir läskigt stor och Jonas Olsson, Andreas Granqvist och de andra får mig inte att förnöjt luta mig tillbaka och säga "det här löser sig."

Nästa insikt - som blev vidrigt tydlig under EM - är att det egentligen bara var Lars Lagerbäcks gamla adepter som levererade när det gällde som mest. Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg, Anders Svensson och Christian Wilhelmsson stod upp när det blåste som mest medan "Sveriges framtid" Rasmus Elm och Ola Toivonen - som skolats in under Hamréns era - helst av allt verkade vilja dra landslagströjan över huvudet och glömma allvaret. 

Går man igenom en tilltänkt startelva för Sverige (som jag ser den) idag ser det bäcksvart ut.

Andreas Isaksson - är stabil och anonym i Turkiet men inte mer.

Sebastian Larsson - är en av Hamréns favoritspelare och gör alltid ett digert jobb, helt i linje med den liga och det lag han spelar med. Men han vill inte spela i försvarslinjen utan längre upp i banan. 

Jonas Olsson - är en av få spelare som faktiskt spelar på den stora internationella fotbollsscenen och som gör det med bravur

Andreas Granqvist - startman i Genoa och med den känslan i fötterna som krävs för att komplettera Olsson. Känns också given vilket vitnar om obefintlig konkurrens på den positionen just nu.

Behrang Safari - åkte ur laget efter inkastet mot Holland men är tillbaka igen. Kan prestera någon gång då och då men där slutar det. Snälla Martin Olsson, kom tillbaka!

Kim Källström - har bytt Lyon mot Ryssland och går dessutom skadad. Är en gudabenådad spelare men kommer nog aldrig bli den landslagsbult som alla trodde när han slog igenom i början av 2000-talet. Är ju 30 år nu. 

Rasmus Elm - I sin förra klubb AZ Alkmaar var det Elm som styrde alla uppspel. I landslaget handlar det ofta om högerkanten för "spelgeniet" som absolut inte tagit den plats som givits honom. 

Christian Wilhelmsson - Jag har tidigare ropat efter hans pensionering men jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt om "chippen". Var fantastisk hela EM och visade att pojkspolingarna i landslaget har en bit kvar till riktig internationell kvalitet. 

Zlatan Ibrahimovic - I EM fick han äntligen bevisa att han är klasser bättre än alla andra svenskar i landslaget. Världsklass och en direkt nödvändighet för att nå VM. 

Ola Toivonen - Jaa du, var ska man börja? Pangade visserligen in 3-2 mot Holland, tack för det Ola. Men vad hände i EM? Rampfebern var total. Nu är det dags att leverera mer än 20 minuter åt gången.

Johan Elmander - Galatasarays virtuos har blivit en riktig publikfavorit och är superviktig med sin inställning och snabbhet. Inte heller någon ungdom längre. 

När Sverige och Finland arrangerade U21-EM för några år sedan satt jag med uppspärrade ögon och följde spelarna som skulle ta över A-landslaget några år senare. Nu vill jag helst bara glömma det som hände i södra Sverige då. Rasmus Bengtsson, Mattias Bjärsmyr, Emir Bajrami, Rasmus Elm, Ola Toivonen och Marcus Berg spelade som blivande stjärnor. Vad hände?

Jag vill inte låta så där negativ och pessimistisk inför VM-kvalet, men jag är rädd att vi är på väg in i en generationsväxling som vi helt enkelt inte behärskar. Mellberg är redan borta och utan Svensson och Wilhelmsson är jag rädd att det blir EM i Frankrike om fyra år som blir det realistiska målet för svensk fotboll. Återväxten är blygsam, tyvärr. Punkt!

Håller du med? Diskutera gärna landslaget här!!

andreasbjorkmans bild
Andreas Björkman