Sommaren 1999 briserade en transferbomb av astronomiska mått i Sverige. AIK hade värvat Andreas Andersson från Newcastle, trots att landslagsmannen hade flera år kvar på sitt kontakt med Premier League-klubben. Degerfors-sonen hade tröttnat på Europa och ville ha en nystart i karriären. Svenska mästarna AIK hade byggt ett intressant lag under flera år och skulle nu, som nyblivna svenska mästare, slåss mot de allra största i Champions League.
- Det var en stor grej att jag kom till Sverige. Jag satt på kontrakt utomlands och de valde att köpa hem mig för miljontals kronor. Det kändes bra att få en möjlighet att komma hem till Sverige och en sådan intressant klubb som AIK. Det fanns ingen annan klubb. Det var klart att Göteborg var intresserade, men det fanns inte resurserna vilket jag respekterade, säger Andreas.
Andreas lämnade försäsongen i England och Newcastle och kastades direkt in i hetluften på allvar - AEK Aten i Champions League-kvalet stod för dörren.
- Jag var inte i matchform och hade spelat sparsamt. Jag kom precis i början av augusti men jag fick spela direkt och kom in i laget. Jag var med i båda matcherna. Borta i Grekland kommer jag ihåg att (Mattias) Asper var fantastiskt bra.
Dessförinnan hade AIK haft svårt att få grepp om bollen hemma på Råsunda mot de tekniska grekerna och det var först i den andra halvleken när Stuart Baxter valde att dra ner Nebojsa Novakovic som släpande forward bakom Andreas Andersson och nyinsatte Christer Mattiasson som det lossnade för AIK. Novakovic gjorde matchens enda mål inför drygt 31 000 åskådare på Råsunda - ett mål som betydde Champions League-gruppspel efter Aspers heroiska insats i Aten.
- Vi fick spela otroligt roliga matcher mot Arsenal, Fiorentina och Barcelona, det var ett äventyr. Vi hade kunnat ta fler poäng om vi hade haft lite marginaler med oss. Det var en fantastisk upplevelse och jag fick dessutom göra två mål mot Arsenal, minns Andreas.
AIK lyckades bärga en poäng hemma mot Fiorentina men det var också den enda poängen som AIK tog i gruppspelet. Samtidigt gick det bra i Allsvenskan. AIK låg länge med i kampen om nytt SM-guld 1999, men Helsingborg lyckades i sista matchen knipa guldet framför ögonen på solnaiterna. Men upplevelsen i ett fotbollstokigt Stockholm blev inte sämre för det.
- Det var en fantastiskt kul tid i AIK, framförallt med alla derbyn, minns Andreas. Det var bra tryck i Stockholm under den tiden. Det ställdes högra krav i klubben men jag har aldrig upplevt att det har varit problem i AIK. Även om det har varit upp och ner i klubben så har vi hela tiden varit bra killar som hållit ihop som grupp hela vägen.
Efter andraplatsen 1999 och två raka tredjeplatser i Allsvenskan de kommande åren kom katastrofåret 2004 när AIK rasade ner i Superettan. Samtidigt hade Andreas skadehelvete tagit helt ny proportioner. 2000 drog forwarden av ena korsbandet i knäet och missade hela säsongen. 2001 var Andreas äntligen tillbaka efter sin allvarliga skada och bidrog med många viktiga mål i AIK både under den säsongen och nästföljande.
En solig dag i juli 2002 fick Andreas också bevittna ett stycke svensk fotbollshistoria. Efter en sen tackling av Olof Mellberg på Fredrik Ljungberg ryker de båda storstjärnorna ihop inför ett mediauppbåd isom slickar sig hungrigt om läpparna.
- Det var väl bara den incidenten, men det blev aldrig någon stor grej inom gruppen, Vi pratade knappt om det efteråt. Det är sådant som händer på träning och det är klart att det blir extra mumma för journalisterna när det blir en brottningsmatch.
Andreas Andersson hade nickat Sverige till VM i Sydkorea och Japan hösten innan när han i Istanbul mötte ett övertidsinlägg på bästa sätt. I VM fick han också en hel del minuter och var bland annat nära att avgöra gruppspelsmatchen mot Argentina.
- Det var jätteroligt i Asien och dödens grupp som vi hamnat i. Det var väldigt tufft motstånd och givetvis kul att ta sig vidare.
Tänker man mycket på "dödens grupp" inom spelargruppen?
- Nej, vi tänkte inte så mycket på dödens grupp, framförallt inte när vi var på plats i Asien. Vi såg det istället som en möjlighet. Jag kommer speciellt ihåg matchen mot Argentina. Anders Svenssons frispark och att jag kom igenom och slog bollen i stolpe och ribba. Sen fick de ju in en kvittering.
Vad minns du av förlusten mot Senegal?
- Det var ju tråkigt och trist slut på det. Hade vi gått vidare hade vi fått Turkiet i kvarten, turkarna tog ju brons sen. Det är så små marginaler i de här turneringarna och det är klart att man grämer sig och minns hur nära man var. Men det är samtidigt tjusningen med fotboll. Det var ett kul äventyr som hade kunnat bli ännu roligare.
Mästerskapet på andra sidan jordklotet blev Andreas Andersson enda. Forwarden var skadad både under EM i Holland/Belgien och fyra år senare i Portugal.
Säsongen 2003 var olyckan framme igen, korsbandet var av för andra gången. Andreas försökte febrilt att ta sig tillbaka i spel men bestämde sig under sommaren 2005 för att lägga skorna på hyllan och assistera Rickard Norling och Nebojsa Novakovic i jakten på en allsvensk plats.
- Först var jag assisterande till Nebbo och Norling sista halvåret i Superettan innan jag började scouta för AIK säsongen 2006. Jag studerade många spelare som skulle kunna komma till AIK, jag såg bland annat en hel del pojklandskamper i Sverige.
Sedan tiden i AIK har Andreas både hunnit med att vara klubbchef i Degerfors, jobbat som scout för en agent och varit huvudtränare i IFK Mariestad. Och mycket talar för att vi kommer att se mer av Andreas i fotbollssammanhang i framtiden.
Andreas Björkman
Läs tidigare delar i intervjuserien:
Del 1 - Degerfors och genombrottet i IFK Göteborg
Kommentarer
Skriv ny kommentar