Eureka

Arsenal förlorade mot Chelsea idag. Det är tungt, klart som fan att det är tungt. Jag har dock kommit till insikt under de senaste månaderna om vad som verkligen betyder något.

Jag har, så länge jag kan minnas, alltid påverkats otroligt mycket av Arsenal och de resultat de uppnår och inte. Det finns gånger då jag har mått fysiskt dåligt efter förluster. Det finns gånger då jag känt att jag inte orkar längre. Idag kände jag inte så, inte förra veckan heller.

Är det att jag bryr mig mindre om Arsenal? Knappast. Är det att jag blivit känslomässigt handikappad? Man kan tro det men, inte alls. Anledningen till att jag inte känner samma förkrossande känslor är att jag börjar inse vad som är det viktiga med en fotbollsmatch. Det är inte resultat, mål eller tacklingar. Det är upplevelsen i sig och med vem man delar den.

Jag har alltid sett ner på folk som säger "det är bara fotboll". Jag har tidigare bara gapat och stirrat med tom blick på den människa som är så urbota korkad att göra ett sådant uttalande. Men aldrig någonsin har det känts mer relevant, och sant. För det är sant. Det är bara fotboll.

Jag är less på att vara den som låter sitt liv styras av huruvida ett lag vinner eller inte. Det finns saker som är viktigare. Det här låter som ursäktande looser talk, mer och mer för varje rad märker jag.

Kommer den här nyfunna insikten att hålla i sig? Kanske, kanske inte. Det enda jag kan säga med säkerhet är hur det har känts efter de senaste förlusterna. Det har varit tungt men samtidigt har jag känt att livet går vidare och att det finns viktigare saker att sörja och glädjas över. Arsenal kommer alltid att vara Arsenal och upplevelsen av detta fantastiska röd-vita lag är konstant, oavsett resultat men inte sällskap.