Hoppas det blir ett skitår i argentinska ligan!

För trettionio dagar sedan, på julaftonsmorgon, klev jag ur en taxi och tog hissen upp till sjunde våningen. Till en lägenhet jag lånat av vänner som åkt på semester.

Klockan var fyra på morgonen. Termometern visade 34 grader och svetten rann ner längs kinderna.

Fyra timmar senare ringde väckarklockan. Mina resväskor åkte in i hissen och ner på gatan där jag fångade ännu en rastlös taxi.

Jag åkte till Palermo, Buenos Aires bohemiska shoppingkvarter. Där bad jag om taxichaufförens telefonnummer och frågade ifall han kunde hämta mig några timmar senare och köra mig till flygplatsen.

En sista frukost med mina vänner. En julfrukost i tropisk värme. Ett fint avslut på min tid i Buenos Aires.

Några mackor, kramar och kyssar senare satt jag i taxin igen. Med en sällskapssjuk chaufför som konstaterade att julen var skit. Min sista vän i Argentina.

Vi talade om fotboll.

Om Maradona, idioten!, som håller på att köra ner argentinsk landslagsfotboll i skiten.

Vi talade om osäkerheten på gatorna.

Om de långa arbetsdagarna, om de dåliga lönerna och de stigande priserna.

Om kärlek och sorg i den ändlösa betongen. Typiskt gnäll medans taxametern tickade.

Ett dygn senare tittade jag ut genom flygplansfönstret och såg genom eftermiddagsmörkret den frusna svenska marken närma sig. I det ögonblicket tänkte jag för första gången – vad i helvete har jag gjort?

Igår tänkte jag samma sak igen.

I helgen drog den argentinska clausuran igång och längtan tillbaka slog till hårt i magen.

Min vän Henrik som är kvar där borta sa till mig innan jag åkte att han skulle sakna mig. Han frågade sig vem han nu skulle gå på fotboll med, vem som nu skulle vara dum nog att hänga med och se miserabla matcher i spöregn i Parque Patricios?

Det undrade jag med när jag satte på matchen Argentinos Juniors – Boca Juniors på datorn.

Helvete vad långt borta jag är nu. Henke kommer att hitta nya vänner och få vara med om en massa galenskap.  Utan mig.

Det var tungt att höra publiken sjunga, att se dem i närbild. Klunkarna från koppen te, som jag kokat för att hålla mig sällskap under de svenska småtimmarna, kändes bittra och sura.

Fan, jag hoppas att det blir ett skitår i den argentinska ligan.

Så att jag inte missar något.

 

Jakob Kaae